Eta-kvadrat (η²) och omega-kvadrat (ω²)

η² är den andel av skillnaderna i det uppmätta värdet som gruppmedlemskapet förklarar (0 till 1). ω² är samma idé, korrigerad för överskattningen i stickprovet, och blir något mindre. Konfidensintervallet anger det rimliga intervallet för η² i populationen. Vid upprepade mätningar: partiell η² (ηp²) sätter effekten i relation till effekten plus dess eget fel; generaliserad η² (ηG²) omfattar alla felkomponenter och är lättare att jämföra mellan olika designer.

Exempel: F(2, 57) = 67,42, p < ,001, η² = ,70, 95 % KI [,57; ,79]: dosen förklarar omkring 70 % av skillnaderna i tandlängd; enligt dessa data är 57 till 79 % rimligt.

Se upp: Tumregel av Cohen: från ,01 liten, från ,06 medelstor, från ,14 stor; den gäller för η² från gruppjämförelser. Vid upprepade mätningar delar Statable därför in efter ηG² - ηp² blir där oftast betydligt större (Bakeman 2005; Lakens 2013). Variansanalysen visar bara att minst två grupper skiljer sig åt, inte vilka. Intervallets nedre gräns är 0 när testet inte är signifikant.